I antikens Alexandria skrev Ptolemaios sitt stora verk Almagest. Där presenterades en kosmologisk modell med geocentriska kretslopp som under ett och ett halvt årtusende fungerade tillfredsställande för astronomiska beräkningar. När Kopernicus hade på 1500-talet publicerat sina argument för en heliocentrisk kosmologi i skriften "Om himlakropparnas kretslopp" dröjde det flera generationer innan argumenten vann allmän acceptans. Jämfört med ptolemaiska beräkningar klarade den kopernikanska kosmologin faktiskt inte att leverera förbättrade resultat förrän Kepler provade att beskriva planetbanorna med ellipser istället för cirklar och Newton tog med underlag därifrån fram gravitationslagen. För dess upptäckt var den kopernikanska kosmologins heliocentriska kretslopp helt klart en förutsättning.

I vår tids kosmologiska modeller utgår man inte från ett centrum. För solsystemet är visserligen ett kretslopp känt kring Vintergatans centrum med en period om cirka 240 miljoner år men detta centrum är inte unikt på något vis. Vintergatan är en galax bland hundratals miljarder andra galaxer som har hundratals miljarder stjärnor vardera och som i stort sett rör sig från varandra. Sett i ett tidsperspektiv där atomer är måttstock och alltså givna en central roll växer kosmos i ett accelererat förlopp. Orsaken har ingen allmänt accepterad förklaring men kosmologerna har känt sig tvungna att lanserat en hypotes om mörk energi som komplement till hypotesen om mörk materia. Istället kan ett makrokosmiskt tidsperspektiv väljas som utgångspunkt för en nykopernikansk kosmologi där ljusvågor ges rollen att vara måttstock för tidsflödet. Skalförhållandet mellan makro- och mikrokosmos kan då beskrivas genom en matematisk modell av ett kretslopp för tiden som har en period om ca 100 triljoner sekunder kopplad till vilomassan hos en antagen elementarpartikel för gravitationen. Elementarladdningens vilomassa blir här kopplad till ett andra kretslopp för tiden med en period av inverterad storleksordning. Från dessa båda kretslopp för tiden går det att tolka observationer av accelererad tillväxt för skalförhållandet mellan makro- och mikrokosmos utan behov av hypotesen om mörk energi och att förklara mörk materia som anhopningar av gravitationens elementarpartikel.

Ptolemaiska beräkningar fungerade som sagt så bra att detta fördröjde en acceptans av den kopernikanska kosmologin. I likhet därmed kanske framgången för kosmologernas beräkningar med mörk energi såväl som mörk materia fördröjer den nykopernikanska kosmologin. Misslyckade försök att förklara mörk energi från det mikrokosmiska perspektivet bör dock stämma till eftertanke. Då har decimalkommat faktiskt hamnat över hundra positioner fel så det borde vara värt besväret att beakta den nykopernikanska kosmologins förklaringsmodell. Med ljusvågor som måttstock för tidsflödet går det att härleda storleken av den s k kosmologiska konstanten. Den lanserades av Einstein som en mot gravitationen motriktad verkan vars oförklarade orsak blev senare döpt till mörk energi och vilken idag anses vara dominant i makrokosmos. Underlag för härledningen hittas i den av mig föreslagna teorin om kretslopp för tiden som publicerades av Svenska Matematikersamfundet under Internationella Astronomiåret 2009 i en text skriven på engelska med rubriken A New Cosmic Perspective och som där gavs namnet WTT (Wave Theory of Time). Enligt WTT är den kosmologiska konstantens numeriska storlek ett resultat av det mikrokosmiska tidsperspektivet. I det makrokosmiska tidsperspektivet med ljusvågor som måttstock för tidsflödet har den kosmiska expansionen ingen positiv acceleration och det finns då inget behov av hypotesen om mörk energi som idag uppfattas stå för drygt 70% av all energi i kosmos. I historiens ljus kan den uppfattningen komma att bli sedd som naturvetenskapens största bubbla.

Kretslopp förekommer överallt i vår vardag såväl som i mikrokosmos och makrokosmos. Bakom dem kan de två kretsloppen för tiden ses som fundamentala fenomen - urfenomen - vilka förklarar elementarladdningens oändliga livslängd såväl som den kosmiska expansionen för vilken det blir enligt WTT en vändpunkt om endast 24 miljarder år. Den kosmiska expansionens "big bang" för 14 miljarder år sedan görs av WTT jämförbar med en nollgenomgång för den kontinuerliga svängningen hos ljusvågor. Det kan tilläggas att de av WTT beskrivna kretsloppen för tiden förklarar i den nykopernikanska kosmologin utan antropiska resonemang det enorma styrkeförhållandet mellan den elektromagnetiska kraften och tyngdkraften vilket är känt att vara lika med storleksförhållandet mellan makrokosmos och elementarladdningen.

Framtiden tillhör den nykopernikanska kosmologin!

Nedan listas tre länkar som kan vara av intresse om man överser med att texterna innehåller ett fåtal fel av liten betydelse.

1. Astronomins historia
2. Celesta mekanikens historia
3. NO-BLOGG : OSKAR UGGLA, Fy9 Astronomi