Vi kan alla lära oss av oväntade krig och naturkatastrofer utan ände att det är säkrast att aldrig säga aldrig. Till uppföljning av min föregående artikel "Med tanke på vår överlevnad" skriver jag här några rader med en personlig bekännelse av ånger över att ha onödigt många gånger själv sagt "aldrig". 

Sent vaknar många till insikt om vikten av militär försvarsförmåga. Under hösten 1962 med den då påtagliga risken för kärnvapenkrig pga Kubakrisen blev jag anställd som beräkningsingenjör i Stockholm. Beräkningarna gällde livslängden hos militära vapensystem. I datoranvändning gav Matematikmaskinnämnden mig en utbildning i nya lokaler på Wenner-Gren Center*. Därefter fick jag uppdraget att ta fram en unik detektor till Sveriges försvar. När den blev klar var jag så trött på att se låsta dörrar överallt att jag sökte ett nytt jobb och svor på att aldrig mer arbeta med militära projekt. Som utbildare av teleingenjörer fann jag i USA tre år senare att immigranter kunde ½ år efter ankomsten bli inkallade till militärtjänst pga Vietnamkriget. Det blev en snabb hemresa. 

Enligt ett känt talesätt är det svårt att spå, särskilt om framtiden. Efter hemkomsten från USA ville jag till teknikfronten. I väntan på framtidsjobbet fick mina bröder Carl R. och George H. Wern hjälp av mig och en hyrd dator för att ta fram en ny version av den bland ingenjörer allmänt förekommande räknestickan. Därmed blev denna enligt ett nyhetsreportage 1966 i SvD till slut redo för en massmarknad efter en trehundraårig historik. Tyvärr blev det endast påspädning med ca en procent av historiken innan den elektroniska kalkylatorn började sitt segertåg. Den erfarenheten gjorde mig benhårt besluten att aldrig mer satsa tid på förbättringar av teknologier som kan befaras vara nära slutet av sin livslängd. 

FN-organet ITU (Internationella Teleunionen) gav mig 1968 anställning som utbildare av teleingenjörer på ett universitet i Sydamerika i ett pilotprojekt för hela kontinenten. Jag fann pilotprojektet vara mycket snack och lite verkstad. Efter fullföljt uppdrag lockade titeln FN-expert mig aldrig mer. Istället tog jag ett jobb som patentingenjör på telekombolaget Ericsson för att komma äntligen till teknikfronten för telekom och deltaga i konstruktion av datorstyrda telefonväxlar, halvledare, optisk fiber, säkerhetssystem, satellitkommunikation, etc. 

Efter nio år i rollen som patentingenjör blev jag registrerad som ombud inför det nybildade Europapatentverket varpå jag gick från Ericsson i förhoppning att aldrig mer behöva söka jobb. Med egen verksamhet i bolagen The Technology Transfer Corporation AB och View Information Systems AB satsade jag på affärsidéer och produktutveckling inom IT. Då förstörde under påsken 1983 en i TV-reportage världen över uppmärksammad jordbävning centrala delar av den stad där jag hade arbetat åt ITU som utbildare av teleingenjörer. I flera månader fokuserade jag på att väcka hos SIDA och svenska byggföretag intresse för katastrofhjälp på basis av de speciella förutsättningarna. De var inte intresserade av mitt initiativ. På det hållet ville jag aldrig mer söka kontakter. 

I mitten av 80-talet gav Sekretariatet för Framtidsstudier ut en rapport om skogsdöden. Jag föreslog att föra fram allvaret i budskapet via datoranimerad film för visning på skolor och studieförbund. Den kom att få en speltid av drygt åtta minuter och förmedlade en mörk framtidsvision som även sändes på TV men som visade sig ha varit förhastad. Efter upptäckten av detta ville jag satsa mer på utvecklingsoptimism och tänkte aldrig mer medverka till mörka framtidsvisioner. En bankkris några år därefter gjorde mig dock under drygt ett decennium överdrivet försiktig i alla samarbeten. Det blev då mer energi över till en plan jag haft alltsedan unga år på att ta fram en helt ny vågteori för tiden. Under det Internationella Astronomiåret 2009 blev teorin publicerad av SMS (Svenska Matematikersamfundet) med en redovisad beräkning av livslängden för den kosmiska expansionen och ett utmanande försök att onödiggöra hypotesen om den s k mörka energin. Teorin och uträkningarna har inte blivit motsagda eller på något sätt publikt kommenterade trots uppföljande texter från mig som har publicerats av SMS och av STAR, Stockholms Amatörastronomer. Visserligen har några praktiska tillämpningar av teorin för t ex en kommunikation på långdistans aldrig utlovats av mig, men trist är det ändå att publiceringen har mötts med total tystnad.

Gamla Observatoriet i Stockholm är på kullen mellan Handelshögskolan och Stadsbiblioteket en symbolbyggnad för kunskapstörst oavsett om det rör framtiden i rymden eller vad som händer på vår blå planet. Det finns knappast i Sverige en mer lämplig plats för allmännyttig och bred information om de allt mer konkreta planerna på kolonisering av världsrymden, fakta om förlust av biologisk mångfald, hotbilder knutna till globala klimatändringar, lindring av effekterna efter naturkatastrofer genom snabba och storskaliga larmsystem, etc. Den insikten fick mig att starta en namninsamling när ägaren KVA (Kungliga Vetenskapsakademien) meddelade att det på sparlåga drivna Observatoriemuseet skulle snabbt avvecklas. Namninsamlingen resulterade i mer än tusen underskrifter av engagerade personer som överlämnades med ett följebrev till KVA på Nobeldagen den 10 december 2013. Museet har hållits stängt sedan årsskiftet 2013/2014, men nedläggningen blev stoppad i tid. En utredning pågår hos KVA om museets framtid ännu utan några besked. Det finns idéer om att Karolinska Institutet, Stockhoms universitet och Kungliga Tekniska Högskolan skulle kunna få ett "skyltfönster". Intresse sägs finnas trots indikering att 25 miljoner krävs på sikt för att driva verksamheten. Själv hade jag aldrig trott utredningen om att hamna i långbänk. Faktum är att intresse har visats från utländskt håll vilket blev nämnt i följebrevet som även det har mötts med total tystnad.  

Händelseutvecklingen kan överraska dem som tror att den i min föregående artikel Med tanke på vår överlevnad föreslagna "Framtidsstaden" aldrig går att förverkliga i Kiruna. Stimuleras där FoU-projekt som rör vår framtid och överlevnad blir det både intresse och investeringar från andra länder. Välkomnas från första början flyktingar för att integreras inom ramen av de FoU- projekten så får Framtidsstaden en flygande start med fungerande samhällsfunktioner såsom sjukvård och skolor. Förverkligandet är inte alls lika svårt som för kolonier i rymden, men det kan ändå utvecklas till ett av mänsklighetens största äventyr. Från Lappland kan resultat överföras till Patagonien i södra hemisfären. Här sätter jag punkt med att upprepa mina ord från förra artikeln:

"Vad som krävs för detta är kurage, liksom i förverkligandet av idén att landsätta en man på månen och föra honom välbehållen åter till jorden".

* På nybyggda Wenner-Gren Center mötte jag matematikern Hans Riesel som nyligen gick bort. Han blev medlem i STAR och publicerade i medlemstidningen STELLA Nr 3-2014 efter ett föredrag samma år artikeln "Solsystemets (in-) stabilitet". En kosmisk katastrof är möjlig på sikt. Det är säkrast att aldrig säga aldrig.