Genom sin debattbok "När vi ser framåt" (Seveus 2019) vill samhällskritikern Ulf Andersson bidra till ett mer aktivt civilsamhälle. Han är filosofie kandidat och ekonom. Med mer detaljerad kännedom än flertalet av oss har om världshistorien och om utvecklingen av civilsamhället i vårt land skriver han om individer som gjort skillnad - alltifrån filosofen Sokrates till klimataktivisten Greta Thunberg - och tar till berättarknep som kunde hedra en författare invald i Svenska Akademien.

Boken har underrubriken "Om civilsamhälle, plattformar och karnevaler". Den har fyra teman: "Bakgrunden", "Visionen", "Övergången", och "Finns det hopp?" På 226 sidor med många fotnoter belyser Andersson vår tids ödesfrågor och behovet av "nya goda visioner". Han använder två av totalt 21 kapitel till att berätta om sitt engagemang för att samla människor kring kulturprojektet Ödeskarnevalen. Det är uppenbart att dess drivande kraft Soledad Bellange har manat på honom i arbetet för att låna ett av hans egna uttryck använt i "En tredje ombyggnad" (2013) såväl som i "Tystnaden och det sociala kapitalet" (2007), två andra insiktsfulla böcker skrivna av honom i syfte att göra själv skillnad även om det blir som grånad medborgare.

Folkhemmet och den svenska modellen är en del av vår historia. Tyvärr går utvecklingen mot många nonchalerade politiskt exploaterbara upplevelser av exkludering istället för inkludering. Sveriges ledare saknar enligt Andersson framtidsvisioner för ett hållbart samhälle där arbetstillfällen och behov hör ihop. Med synen på mänskliga behov i vårt land som inte främst materiella utan humanistiska och kulturella diskuterar han de kända tankar om samhällets framgång genom samverkan mellan de tre T:na – talang, teknologi och tolerans - som Richard Florida för fram i sin bok "Den kreativa klassens framväxt" (2006). 

Andersson har en plan! Den handlar om att ta fram en plattform med unika möjligheter till folkligt inflytande samt till samtal om värderingar och mål. Han kallar den Ekoplanen och skriver: "Vårt verktyg är karnevalen. Rösterna ska komma fram ur det folkliga kring torg och gatuvimmel. Det viktiga är att rösterna nu kan vara digitala och att vi måste ta ansvar för den digitala dialogen".

Efter att ha varit lärare och organisationskonsult i kommunala förvaltningar och ideella organisationer har Andersson blivit visionär och går I slutet av debattboken in på medvetandet som ett av filosofer diskuterat begrepp om hur vi bygger oss själva och vårt samhälle. Han ser signaler som tyder på att "människor vill göra en insats för att förbättra om inte annat sitt samvete" och på att allt fler kommer att bli eldsjälar som "vill mänsklighetens och globens bästa". Hans framtidsvision är ett hållbart samhälle där eldsjälarna har dialogen om en förbättring ständigt på agendan samt får stödet för att kunna göra skillnad!