Boken “Ingenjörerna” är utgiven 2020 av Albert Bonniers Förlag och författad av historikern Gunnar Wetterberg, ledamot av IVA och KVA. Den speglar enligt hans förord ”en nyfiken humanists förundran inför ingenjörernas blandning av konst och vetenskap”. I samhällsutvecklingen ser han dem ha “nästan alltid en viktig roll, men de står sällan i fokus”. För att berätta hur deras verk har byggt Sverige och spridit ”ljus över landet” blev det nödvändigt för honom att “gå på strövtåg i omvärlden”.

Wetterberg har skrivit mycket läsvärda böcker, bl a en biografi över Axel Oxenstierna. I mina ögon är boken “Ingenjörerna” ett allmänbildande litet uppslagsverk med 123 bilder och 365 textsidor där det finns 28 rubriker, 145 underrubriker, ett person- och företagsregister samt en litteraturförteckning. Bland de särskilt kända ingenjörerna i världshistorien finner jag att Vitruvius och Leonardo da Vinci är omnämnda men till min förvåning inte Arkimedes, antikens mest ansedde ingenjör. När klimatförändringarna kommenteras på sista sidan i boken är det med orden: “Ännu har det blivit alldeles för litet gjort. Misstron mot teknik och ingenjörer gör det svårare”.

Allt fler blir ingenjörer och arbetar i team vilket vid teknikutveckling med tvekan om vägval kan leda till revolt och så kallade skunkprojekt. Detta är ett känt fenomen i USA och även i Sverige som har de fina framgångsexemplen AXE hos Ericsson och Losec hos Astra. Om sådant skriver Wetterberg inte. Han vet att “det är många teknikers samarbete och ihärdiga arbete som gör idéerna användbara”. Men en bråkmakare kan ta banbrytande idéer med sig och gå… Kriser kommer där det är förr eller senare kört utan banbrytare. Distansarbete har under pandemin visat sig fungera långt över förväntan så kanske kommer bråkmakare att behandlas bättre med mer insikt om att  “Ingen människa är en ö” (John Donne). I nödlägen ökar det chansen att de är på plats och kan göra skillnad. Det vore att agera proaktivt inför både ofrånkomliga klimatförändringar och oväntade plötsliga katastrofer.

Westerberg berättar bl a om ingenjörer som valde att utvandra: John Ericsson, bröderna Albert, Ludvig och Robert Nobel, etc. Många av de utvandrarna kom tillbaka. Valet att bli ingenjör och utvandrare har varit vanligt bland syskon i svenska familjer. Ett belysande exempel går att finna i min egen familj där alla syskonen valde att söka ingenjörsarbeten i USA. I bilfabriksstaden Detroit blev storebror Kenneth produktionsingenjör. Hos Boeing i Seattle blev Roy konstruktör, bland annat av viktiga delar för månraketen Saturn V. I Chicago blev Carl och George HVAC-konstruktörer och fick där en plattform som gav dem möjlighet att bidraga verksamt till framgången för bygget av Åhléns City i Stockholm. För mig blev det ett lärarjobb i Wisconsin vilket efter min hemresa följdes av ett år i ett sydamerikanskt ITU-projekt. Sedan blev det nio år som både patent- och utbildningsombud inom Ericssonkoncernen – jag hade tidigare varit anställd där som beräkningsingenjör och som utvecklingsingenjör inom mobilradio – varefter jag kom att satsa på egna patent och pionjärprojekt inom IT.

Mina nuvarande engagemang i bl a Nationella Innovatörsrådet motiverar mig verkligen att följa upp vad Wetterberg kort beskriver som “patentjakten” (s 66-67) med några personliga synpunkter som följer nedan. Vad jag inte kan motstå är frestelsen att först associera till “rymdjakten”. Ingenjörerna jagar utmaningar och de siktar på kolonisering av Mars efter allt som är åstadkommet på “rymdskeppet jorden” där vi har vårt ursprung i Afrika. 

I ett globalt perspektiv är “patentjakten” idag jämförbar med militär upprustning och den möjliggör, i likhet med de olympiska spelen, en jämförelse mellan nationer och personer. Men i patentjakten dominerar de juridiska personerna över de fysiska. Japan valde efter andra världskriget att satsa stort på patent medan Kina kom igång med sådant först när det var dags för Svenska Uppfinnarföreningen att fira sitt hundraårsjubileum. Sedan dess har nivån på de kinesiska ingenjörernas prestationer acccelererat som en rymdraket. “Världens verkstad” leder nu patentjakten på flera fronter och har bolag med finansiella resurser som kan bland annat avskräcka innovatörer i Sverige från tvist om vem som har rätt.

PatentIngenjörernas skara växer i Sverige och världen över. Patentsystemet tär därför på den likaledes växande men dock begränsade resurs i utveckling och produktion som utgörs av de sammanlagt tillgängliga ingenjörerna. Vägs verkligen skadan upp av samhällsnyttan? I en uppseendeväckande debattartikel ställdes frågan för femtio år sedan av Ericssonkoncernens respekterade teknikchef Christian Jacobaeus i en tidskrift där jag svarade med goda argument för att skadan var mindre än nyttan. Det går att hävda motsatsen idag baserat på Insikten om behovet av bättre beredskap inför klimatförändringarna och hastigt uppstående kriser exemplifierat av coronapandemin där framtagningen av vaccinet knappast skedde med stimulans av patentsystemet. Dess välbehövliga förbättringar har kommit långsamt. Det går däremot att ge ett exempel på en försämring som snabbt genomfördes i Sverige under täckmantel av så kallad “harmoniserng”.  .

Uppfinnaren Alfred Nobel tog även på sig rollen som patentingenjör och såg stora behov av förbättringar. Antagligen skulle Europapatentprojektet ha gjort honom besviken. Efter drygt fyrtio års utvecklingsarbete är resultatet fortfarande otillfredsställande. I två aktuella ärenden visade sig ett beviljat Europapatent kosta ca 300 tkr vid täckning av ca 30 länder medan kostnaden blev 10 ggr lägre för att få ett patentskydd beviljat som täcker hela marknaden i Förenta Staterna. Håkan Lans, Sveriges idag mest omskrivne uppfinnare, har gjort uttalandet att det är “korkat att söka patent”. Det är en sanning med modifikation, men några frispråkiga innovatörer synes ha tappat tron på patent i allmänhet och på Europapatent i synnerhet.

Både Jacobaeus och Lans omnämns av Wetterberg, liksom Hans Werthén, Östen Mäkitalo, Nils Rydbeck m fl banbrytare som jag har haft glädjen att tala med i olika ärenden. Bland alla dessa personer hittar jag tyvärr i boken “Ingenjörerna” varken Åke Lundqvist, Ericssons räddare i övergången från fast till mobil telefoni, eller Göran Hemdahl, den banbrytande bråkmakaren bakom Ericssons AXE-revolution.

SPECIFIKA SYNPUNKTER TILLAGDA AV ÅKE TEGENGREN (MATEMATIKINGENJÖR)

Till IVA:s 100-årsjubileum skrev Gunnar Wetterberg på begäran en minnesskrift över Axel F. Enström
( http://libris.kb.se/bib/s4zr24xnqgnsg074 ). Med det material han därvid samlat har han av eget intresse skrivit
"Ingenjörerna" ( http://libris.kb.se/bib/n05nhl0klvjq519c ). Författaren har synbarligen endast haft begränsad tid att sätta sig in i ett för honom nytt och mycket omfattande historiskt ämne. Han har ett engagemang för att det behövs ökad förståelse för vanliga ingenjörers såväl som tekniksnillens betydelse för samhället men nämner också (s. 341-344) teknikutvecklingens faror. Man kan läsa en översikt av detta slag med de faktorer i åtanke som bestämt framgång och vilka faktorer som i framtiden kan möjliggöra framgång. Framgångsfaktorer, ibland knappt observerade av Wetterberg själv, finns inströdda i texten. De är bl.a följande.

– Bra grundutbildning från barndomen, nämligen folkskola (s. 291)
– Arbetet som det främsta intresset (s. 291)
– Nationalmedvetande hos politiker, finansiärer och statliga beställare (s. 90, 157-160, 240, 248, 262)
– Modern utbildning i relevanta ämnen (s. 91, 248)
– Betydelsen av hög utbildning (Henning Pleijel s. 116, 128) även om inte precis den därvid förvärvade kunskapen
omsatts i produkter (Gustaf de Laval s. 110-112)
- Olika slag av innovatörer: Konstruktörer/formgivare (Lars Magnus Ericsson s. 127). Snillen (John Ericsson s. 62, C E
Johansson s. 171, Sven Wingquist s. 108, Gustaf de Laval s. 98-100, Alexander Lagerman s. 102, Gustaf Dalén s. 104,
Jonas Wenström s. 85, Baltzar von Platen s. 115)
– Olika slags företagsledare: Uppfinnare (Sven Wingquist s. 108, C E Johansson s. 171). Goda ledare (Lars Magnus
Ericsson s. 127, Sven Wingquist s. 108). Marknadsorienterade (Axel Wenner-Gren s. 162-164, Sven Wingquist s. 108, C E Johansson s. 171, Walter Wehtje s. 225) 
(Omdömena i två föregående stycken är från, förutom "Ingenjörerna" även bl.a. Svensk uppslagsbok, 2:a uppl. och Svenska män och kvinnor,)
– Konsulterna som teknikspridare (s. 173)
– Företagens "förmåga att ömsa skinn" (s. 315).

Wetterbergs uppställning av boken i teman och strävan att koppla trender till teman medför att saker riskerar att bli förbisedda. Hade författaren försökt göra en notapparat samt läst "Sveriges industri" (Sveriges industriförbund, flera uppl.) hade han säkerligen insett behovet av grundligare efterforskningar. En allmäntekniskt bevandrad medförfattare hade också varit till nytta. Boken är nu inte fullt rättvis eller heltäckande. Anmärkningsvärda ofullständigheter i framställningen är bl.a. följande.

Övervikten för vissa delar av Sverige, bl.a. Värmland, som groddplatser för människor och företag nämns inte men hör till frågan om förutsättningarna för framgång. Bjarne Huldéns böcker "Antiken och tekniken" samt "Grekisk och romersk ingenjörskonst" omnämns inte i "Litteratur" (s. 347). De skulle dock ha givit underlag för en mycket mera balanserad framställning av forntidens ingenjörskonst. Folkvandringstidens och högmedeltidens teknik, t.ex. navigationen, skeppen, fyrarna, vattenkvarnen, väderkvarnen, glasögonen, spetsbågekonstruktionen, alkemin och "doctor mirabilis; Roger Bacon hade förtjänat fyllig beskrivning på s. 15-17. Olaf Pedersens bok "Medeltidens världsbild" om mindre än 100 sidor kunde genom sin omfattande personförteckning ha föranlett vidare sökande.

 Wetterberg försöker bl.a. på s. 22 att definiera hur en ingenjör skiljer sig från en hantverkare eller en vetenskapsman. Fruktbarare torde det ha varit att i lämpliga sammanhang fördjupa i vad för slags kunskaper som kommit till användning när tekniska problem lösts. Boken behandlar såväl snillen som vanliga ingenjörer. Kapitlet "Snillena" ger emellertid intrycket att dessa funnits endast under en begränsad period. Gruvnäringens betydelse, som faktiskt omnämns av Wetterberg, har bestämt kemins stora betydelse i Sverige men ändå står det i stort sett inget om kemiingenjörerna. Göran Fredrik Göransson, som först i världen fick bessemerprocessen att fungera ( https://sv.wikipedia.org/wiki/Göran_Fredrik_Göransson ), är ej alls nämnd och Sandvik är omnämnt endast i samband med bergborrning (s. 176). Det torde ändå vara den tidiga gjutstålstillverkningen som ledde till att Bofors tidigt började med rotationsgjutning av kanonrör. Sandvik blev framstående på bl.a. tunnplåt.'

På s. 63 står det att hjulångarna inte kunde användas för att trafikera Atlanten eftersom skovlarna slogs sönder av sjöarna. S/S Great Eastern, som trafikerade Atlanten med passagerare och även lade ut telegrafkabel, framdrevs dock med skovelhjul ( https://en.wikipedia.org/wiki/SS_Great_Eastern ). Propellerkonstruktioner hade provats redan före John Ericsson ( http://runeberg.org/nfcb/0207.html ). Enligt Wetterberg var John Ericssons fribladiga propeller orsaken till att han som den förste lyckades. John Ericsson hade emellertid också att lösa problemet att välja maskineffekt, propellerdiameter, -varvtal och -stigning lämpligt och det synes som om även Samuel Owens "Stockholmshäxan", som inte framdrevs så bra som väntat, haft fribladig propeller ( https://digitaltmuseum.se/021015757796/fo202743 ). Alla propelleruppfinnare hade en föregångare i Daniel Bernoulli ( https://heliciel.com/helice/helice-propulsion/histoire%20helice%20bateau.htm ).

Passbitarna omnämns på s. 171-172 men det var inte passbitssystemet som sådant utan C E Johanssons hemlighållna tekniker för aldrig tidigare uppnådd måttprecision som bestämde deras betydelse. Andra tillverkare lärde sig ändå så småningom metoder att uppnå adekvat precision. Passbitarnas betydelse för tillverkningskvaliteten i all världens verkstadsindustri har varit stor. Deras betydelse för produktiviteten är mera svåruppskattad men i Svenska män och kvinnor (1948) sägs: "Det är främst denna uppfinning som möjliggjort den nutida standardiseringen inom maskinindustrin." Passbitar var ännu på 1990-talet en paradprodukt på den årliga Tekniska Mässan i Stockholm.

Av militärteknologin omnämns visserligen ett granatgevär (s. 256), krypteringsapparater (s. 252) och flygplan (s.255-256) en inget sägs om Boforskanoner. Försvarets forskningsanstalt nämns på s. 254 men inget sägs om värmekameran eller den markgenomträngande, flygburna CARABAS-radarn. U-båtar nämns på s. 256 men inget står om stirlingmotorn för u-båtar. (Det finns alltså två kapitel om "Krigets ingenjörer" men endast litet sägs om svensk militärteknologi som fått internationell spridning!) Cykeln får ett avsnitt på s. 271-274 men att dess framgång berodde på inte endast luftgummihjulen utan även det intrikata frihjulsnavet, som driver, bromsar och rullar fritt, samt kullagren uppmärksammas inte. Kullagren för cyklar nämns däremot på s.109! Konrad Zuse från 1935 ( https://en.wikipedia.org/wiki/Konrad_Zuse ). Johann von Neumanns betydelse för datorutvecklingen nämns inte heller.

På s. 294 sägs att Julius Edgar Lilienfeld patenterade den första transistorn. Emellertid patenterade han (1925) den inte svårfunna idén att med ett elektriskt fält strypa en elektronström i ett ledande material, d.v.s. det vi nu kallar fälteffekttransistor. Ovetande om Lilienfelds patent arbetade William Shockley vid Bellaboratorierna från 1945 med samma idé och fick det lika litet som Lilienfeld att fungera. Man upptäckte emellertid därvid av en slump, under försöken att strypa elektronströmmen, ett tidigare helt okänt fenomen som Shockley teoretiskt kunde förklara och det var transistoreffekten. 

Både Lilienfeld och Shockley var fysiker vilket visar betydelsen av modernt, avancerat kunnande. (Se Joel N Shurkin/Broken genius : the rise and fall of William Shockley, creator of the electronic age.) Transistorerna ingick först i kopplingar där man förut använt elektronrör medan deras fulla potential, som möjliggjort t.ex. mobiltelefonitekniken, insågs först mycket senare. Ej alls nämns Christina Lampe-Önnerud (docent i oorganisk kemi vid Uppsala universitet och grundare av Boston Power). Hennes utveckling av en säker litiumjonackumulator och andra bolags vidareutveckling är det som möjliggjort elbilarnas genombrott.

Grundligare än vad som görs i kapitlet "Den stora omställningen" (s. 311) borde det förhållandet ha belysts, att gamla svenska företag försvinner i utländsk ägo och att även nya, framgångsrika svenska företag gått samma väg. Den socialdemokratiska visionen om bil för varje familj berörs på s. 281 men när det kommer till rivandet av de gamla stadskärnorna (s. 282-288) glider Wetterberg över händelseförloppet med att bara nämna några ingenjörer. Hur det gick till,med det kommunala planmonopolet i förening med socialdemokratisk majoritet i de flesta kommunerna och svag opposition, undviker Wetterberg att fördjupa sig i. Så t.ex. omnämns den för rivningarna djupt engagerade Hjalmar Mehr endast i ett annat sammanhang, med sitt uttalande om "förstärkt samhällsinflytande" på den tekniska utvecklingen (s. 300).