Välj ämne och tag
Ämne
Språk
Tema
Ämnen
Kom igång!

Sanningen om tidens natur

Språk: Svenska
Publicerad: onsdag 25 juni 2014
Redigerad: tisdag 30 november 2021
x comments
Vetenskap astronomi filosofi fysik matematik
0 1432 visningar
Filter
Artikeln har inga översättningar

Den av mina publicerade texter som synes ha tilldragit sig minst intresse har rubriken "Om sanningen". Det var en recension som jag skrev om en bok som har samma titel och är skriven av filosofen Harry G. Frankfurt. Recensionen blev publicerad först i Svenska Matematikersamfundets medlemstidskrift och senare på “On Truth” av Harry G. Frankfurtnätet av The Article Bay. Boken har på originalspråket titeln On Truth och fick liksom min recension relativt få läsare jämfört med en tidigare bok med titeln On Bullshit och med samme författare. Med den valda rubriken ser jag en risk för att somliga avstår från att läsa följande rader. De inkluderar dessutom några ekvationer där varje sådan kan enligt det kända fysikgeniet Stephen Hawking halvera antalet läsare. Allt som sägs av honom bör dock enligt hans luttrade mor inte tas på fullt allvar.

Pga av att tidens inneboende natur är svår att förklara har fysiker börjat framföra åsikten att tiden är en illusion som vår hjärna skapar. Det finns anledning att invända mot den åsikten liksom mot det nedvärderande och vilseledande påståendet att "tid är pengar". Låt oss notera att med tid kan pengar skapas, men pengar skapar inte tid i sig. Det vore mer logiskt att kasta om ordföljden och säga att "pengar är tid" i överensstämmelse med att säga "Homo Sapiens är däggdjur" men inte "däggdjur är Homo Sapiens" vilket nog skulle ha upprört Carl von Linné. Vår landsman Max Tegmark påstår att "allt är matematik". Från sin plattform på MIT har han i bl a Scientific American och New Scientist publicerat påståendet att matematiken är roten till verkligheten, dvs till existensen av allting. Enligt min uppfattning övervärderar han här matematiken liksom pengar övervärderas i påståendet "tid är pengar". Men de två påståendena kan omvandlas till ett tredje påstående för vilket jag vill här argumentera, nämligen att "allt är tid". Mer specifikt vill jag påstå att allt kan på ett eller annat sätt mätas med tid som mått. Inget är i fysiklaboratorier mätbart med större noggrannhet än tid. Från ett mått på tid går det att definiera alla andra fysikaliska storheter. Tiden är ingen illusion utan roten till verkligheten. Jag påstår att tiden har fysisk existens i form av två kretslopp - urfenomen - vilka har vitt skilda repetitionsfrekvenser och kan beskrivas samverka med datorfunktionalitet såsom en s k universell turingmaskin.

Dagens datorer är universella turingmaskiner. De klockas med allt snabbare repetitionsfrekvenser. Evighetsmaskiner eller tidsmaskiner är de inte men sanningen om sådana som något mer än science fiction är enligt min åsikt att idén är förverkligad i universum självt. Det finns två slutna tidsflöden och det går att beskriva deras samverkan såsom en universell turingmaskin. Med antagandet att "allt är tid" blir det då logiskt Albert EinsteinAlexander Friedmannatt allt kan beskrivas med matematiska modeller och att en modell ska sökas som beskriver tiden i överensstämmelse med observerade data. En teori om tiden är lanserad av mig på basis av en enkel vågmodell. Den publicerades under Internationella Astronomiåret 2009 av Svenska Matematikersamfundet i en artikel med titeln "Ett nytt kosmiskt perspektiv" och är en matematisk förklaringsmodell av dynamiskt slag liksom vad den ryske matematikern Alexander Friedmann för hundra år sedan önskade publicera som en vidareutveckling av Albert Einsteins statiska kosmologi. Den spontana reaktionen från Einstein var att Friedmann hade bristande insikter i ämnet och att den önskade publiceringen inte kunde rekommenderas. Det var ett misstag. När Einstein senare beklagade "sitt livs blunder" menade han sin här felande intuition för det fysikaliskt riktiga mer än sin ovilja att förmedla den okände ryssens tankar. 

En åskådlig dynamisk modell är ett hjul som rullar med konstant hastighet framåt på ett plant underlag. En spik i hjulets periferi rör sig då relativt underlaget i form av en sinusvåg som matematiskt sett är alla vågors moder. Ljusvågor är kända för att ha oändlig livslängd. De är kontinuerliga vågor. Elementarladdningar är också kända för att ha oändlig livslängd. De kan beskrivas som stående vågor och ses i min vågteori för tiden (Wave Theory of Time, WTT) som ett repetitivt urfenomen i form av ett slutet kretslopp för det egna tidsflödet. Vad som varierar är tidsmåttet men det sker med en repetitionsfrekvens av storleksordningen hundra triljoner gånger i sekunden så elementarladdningens fält uppfattas av oss som statiskt. På motsvarande sätt uppfattar vi gravitationsfältet som statiskt. Enligt WTT har gravitationen en okänd elementarpartikel som svarar mot elementarladdningens roll för det elektromagnetiska fältet och som likaså kan beskrivas som en stående våg och ett urfenomen i form av ett slutet förlopp för det egna tidsflödet. Tidsmåttet varierar här med en repetitionsperiod av storleksordningen hundra triljoner sekunder. Den mycket långsamma variationen av tidsmåttet är observerbar därigenom att kosmos expanderar. 

Fysikerna är idag överens om den kosmiska expansionen beror på ett växande rumsmått och dessutom är de överens om att tillväxten accelererar. Det beskrivs med hjälp av en "kosmologisk konstant" som Einstein tog med i sina så berömda fältekvationer vilket Friedmann såg som onödigt. Den tolkas av dem liksom av Einstein som en relativt gravitationen motriktad verkan av en natur som aldrig har kunnat ges någon allmänt godtagen förklaring. I WTT förklaras den kosmologiska konstanten som en funktion av tidsperspektivet. Utgår man från ett tidsperspektiv som inte är mikrokosmiskt med knytning till elementarladdningen utan makrokosmiskt med ljusvågor som tidsmått så reduceras den kosmologiska konstantens numeriska storlek till ett försumbart värde. Kända försök att härleda denna har misslyckats katastrofalt. Man har hamnat över 100 positioner fel med decimalkommat. I den kosmologiska s k standardmodellen tros den kosmologiska konstanten vara en funktion av något som kallas mörk energi och tillskrivs en dominant roll i makrokosmos. Lyckas WTT punktera tron på fysikalisk existens av mörk energi brister naturvetenskapens största bubbla.

Den kosmiska expansionen kan beskrivas som en expansion av tidsmåttet likaväl som av rumsmåttet. Tyngdkraften härleds i WTT's enklast möjliga version från ett tidsflöde som inte är rakt utan krökt i ett makrokosmiskt kretslopp beskrivet av ekvationen  {d t \over d_{t_r}} = {sin \left( 2\pi t \over T \right) }. Här är T repetitionscykeln, dtr representerar måttenheten i ett referensflöde för tiden, och dt representerar måttenheten i ett tidsflöde t knutet till tyngdkraften. Ekvationen {dt \over dt_r} = {sin \left (2arctan \left ( exp \left ( 2π t_r \over T \right) \right ) \right ) } kan härledas från ursprungsekvationen {dt \over dt_r} = sin \left( 2π t \over T \right). Skrivs denna om till ett uttryck för hastighet {dS \over dt} = c * cos \left( 2πt \over T \right) och till ett uttryck för acceleration {a} = - \left( c 2 π \over T \right ) sin\left( 2 π t \over T \right) där S definieras lika med \left( c T \over 2π \right) {dt \over dt_r} erhålles S = { \left( c T \over 2π \right) sin \left( 2π t \over T \right) }varav då följer att { a_{max}} = - S_{max} \left( 2π/ T \right) ^ 2 = {- c ^2 / S_{max}}.

Det visas i artikeln "Ett nytt kosmiskt perspektiv" att vågmodellen av tidsflödet leder till relationen S_{max} = \alpha ^{-1} r_g vilket resulterar i en till tyngdkraften knuten relation, a_{max} = {\alpha^{-1} GM / \left(\alpha^{-1}r_g \right) ^2 }, och att den kosmiska expansionen är i nutid ca 1/12 från maxvärdet. Detta åskådliggörs här av en graf för Y = sin(2arctan (exp X)) där {Y} = {2 \over \left(e^x + e^{-x} \right) } är en alternativ skrivning. En i nutid approximativt giltig relation S = \left (cT\over π\right) {exp \left( 2π t_r \over T \right) }​beskriver den observerade accelerationen för den kosmiska expansionen. Även med WTT's förklaringsmodell i dess allra enklaste version går det att räkna fram den idag allmänt godtagna kosmologiska konstanten och få decimalkommat rätt genom antagandet att konstantens numeriska värde är försumbart vid val av ett makrokosmiskt tidsperspektiv där ljusvågor är tidsmått. Kända kvantfysikaliska beräkningar baserade på vakuumenergi har fått decimalkommat Rymden / Foto: NASAplacerat 120 positioner fel. KVA, Kungliga Vetenskapsakademin gav i anslutning till Nobelpriset i Fysik 2011 följande information: ”Den kosmologiska konstanten kan ha sin källa i tomrummet som enligt kvantfysiken aldrig är riktigt tomt. Istället sjuder det av energi skapad när virtuella materie- och antimateriepartiklar oavbrutet föds och förintas i en ständigt bubblande kvantsoppa. Problemet är dock att mängden av denna mörka energi, enligt den enklaste kvantfysikaliska uppskattningen, inte stämmer det minsta överens med vad som har uppmätts i rymden – den blir 10 exp 120 (en etta följd av 120 nollor) gånger större. Det är ett oförklarligt gigantiskt gap mellan teorin och observationerna - på alla jordens stränder finns det inte fler än 10 exp 20 (en etta med 20 nollor) sandkorn.”

Den kopernikanska modellen av solsystemet med dess perfekta cirklar för planetbanorna var i stort rätt i motsvarighet till hur den beskrivna sinusmodellen synes vara användbar för att beskriva rumtidens metrik i universum och i elementarladdningen. Storleksförhållandet mellan repetitionsperioderna hos oändliga kretslopp för den kosmiska tiden respektive för atomtiden förklarar här styrkeförhållandet mellan den elektromagnetiska kraften och gravitationen liksom förhållandet mellan vilomassorna hos elementarladdningen och hos gravitationens motsvarande elementarpartikel. Och modellen är dynamisk på ett sätt som kan vidareutvecklas med hjälp av verktyg som anvisades för hundra år sedan av Alexander Friedmann.

Det uppskattade antalet elementarladdningar i universum kan logiskt kopplas till kvadraten av storleksförhållandet ovan och kuben av detsamma går att koppla till ett för universum beräknat antal av den till gravitationen hörande elementarpartikeln. Härledningen är enkel, men den faller utanför ramen för den här texten. 


0 1432 visningar
Artikeln har inga översättningar