*Artikeln nedan är publicerad i majnumret 2017 av Svenska matematikersamfundets medlemsskrift SMS-bulletinen

I februarinumret av SMS-bulletinen skrev jag om tjänstetillsättningar inom offentlig sektor genom social nätverksrekrytering. Följden kan i så fall bli att verksamheten likriktas på
ett olyckligt sätt. Man kan hävda att några enstaka undantag från regeln om obligatorisk utlysning av lediga tjänster inte spelar någon större roll. Detta är dock en felsyn.

En kritisk massa har allt inflytande

Det behöver ingalunda vara majoriteten av personalen på en arbetsplats som är nätverksrekryterad för att det ska bli problematiskt; det räcker med att dessa personer utgör en
kritisk massa. Inom akademisk verksamhet är det vanligt att personalen har inflytande på vilka som utses till chefer. Ska till exempel en ny proprefekt utses, får den avgåendes "kronprins" antagligen stöd av samtliga inom nätverket. Även om en majoritet inom personalen inte tycker sig ha hedersskulder pga. nätverksrekrytering och därmed anser sig fria att lansera andra förslag, får de svårt att enas om en motkandidat som kan få lika stort stöd. På samma sätt blir det vid val av fackliga representanter och skyddsombud. De nätverksrekryterade har hela verksamheten i sin hand.

En arbetsplats är normalt inte demokratisk

En arbetsplats behöver inte vara demokratisk. Enligt lagen får cheferna "leda och fördela" arbetet efter egen bedömning. Kanske det i regel fungerar bäst så, men endast under förutsättning att chefen är vidsynt och har rätt kompetens för verksamheten och själv inte nått sin position utan reella kvalifikationer. Det vore en överdrift att påstå att någon försöker vara chefen till lags av ren övertygelse; i själva verket är det fråga om ambition att ligga väl till inför löneförhandlingar med mera. Äkta hängivenhet mobiliseras i stället då det gäller att boka tider på tennisbanan, att hjälpa varandra med sjösättning av segelbåten eller att planera en gemensam fest; en "inre krets", de socialt nätverksrekryterade, är ju "gamla bekanta" sedan lång tid före anställningstillfället. Då "gänget" samlas till exempelvis kräftskiva, gärna i personalrummet, talar man förstås en passant om "jobbet". Man kan då enas om en gemensam policy i någon fråga, såsom den förestående tjänstefördelningen. Skulle någon utanför denna inre krets kalla övriga utomstående till ett möte för att samråda om någon avgörande fråga skulle det istället betecknas som uppvigling och vara straffbart.

Det måste råda öppenhet

Det får inte vara så att en exklusiv grupp inom personalen får ta del av nytillkomna fakta före de övriga. Ett exempel kunde vara om man fått i uppdrag från högre håll att anordna
nya kurser. Om informationen först bara når "de edsvurna", kan det leda till lobbyverksamhet för egna syften. Ett exempel på detta är när KTH i Södertälje fått i uppdrag att ha
hand om delar av Lärarlyftet I och dessutom att bistå vetenskapsparken Tom Tit med att komplettera sin verksamhet med inslag av matematik. Då vidtalades en person i kollegiet
långt innan uppdraget blivit offentliggjort. Verksamheten skulle vinna på så stor öppenhet som möjligt och en diskussion om vem som hade den bästa kompetensen för att ta sig an de olika arbetsuppgifterna. Beträffande Tom Tit så blev det ingenting av det projektet. En god möjlighet att intressera barn och ungdomar för matematik rann därmed ut i sanden.

Verksamhetens behov

Personalen är till för att klara verksamhetens behov och inte tvärt om. Vid KTH i Haninge fick jag en gång beskedet av min avdelningschef att jag skulle undervisa i fysik på
Basåret, förutom matematik. Han berättade också att han utsett en kollega till mig att inreda ett fysiklaboratorium; något sådant fanns ännu inte. Jag frågade då om kollegan
också skulle undervisa i fysik. Då fick jag svaret "Nej, men han behöver en extrainkomst." I min blåögdhet trodde jag först att inredningen av fysiklaboratoriet skulle ingå i de ordinarie arbetsuppgifterna. Jag hade gärna åtagit mig uppdraget utan någon extra arvodering. Mitt svar gjorde emellertid att jag slapp undervisa i fysik, vilket jag i och för sig inte haft något emot. Det var svågerpolitiken som fick mig att reagera. Konsekvensen blev att jag fick omedelbar förflyttning till KTH i Södertälje, efter vad som kallades mitt "utbrott".

Skenutlysningar åstadkommer stora obehag

Då tjänster skenutlyses, då man avser att tillsätta någon speciell person men formulerar en annons ändå "för att hålla ryggen fri", kan många personer indirekt bli drabbade. Inte
bara för att de gått miste om tjänsten; det torde ju ändå bara vara en av de sökande som kan bli tillsatt, utan för att de alldeles i onödan ägnar möda åt att formulera sitt CV och kanske till och med offrar tid för en anställningsintervju eller på att förbereda en provföreläsning. Förhoppning vänds till besvikelse och när det verkliga förhållandet klarnat kan det leda till att man fortsättningsvis håglöst avstår från att vidare söka ledigförklarade tjänster. Universitet och högskolor har som sin främsta uppgift att meritera sina studerande, men tycks i stor utsträckning inte själva bekymra sig om meriter. På så sätt diskvalificerar man ju faktiskt även sina egna utbildningar! Inom familjeföretag brukar man minsann vara noga med rekryteringar. Man har förstås rätt att anställa precis vem man vill, men innan ett generationsskifte äger rum brukar man noga ha sett till att efterträdaren verkligen är mogen att ta över. Offentlig verksamhet får däremot skattebetalarna subventionera om den fungerar illa. Bristande kompetens hos den rekryterade drabbar därmed hela samhället.

Privat kontra offentlig sektor

Jag var i min tidigare artikel i SMS-bulletinen inne på att privat företagsamhet är självreglerande, vilket offentlig verksamhet inte är. Orderingång, bokslut och eventuella reklamationer avslöjar hur pass väl det fungerar. I värsta fall kan det leda till konkurs. Ett tänkvärt exempel är IT-företagen som växte som svampar ur jorden i början av seklet. Där tänkte alla i personalen på precis samma sätt och ingen hade några alternativa idéer då IT-boomen var över, bara några få år senare. Konkurserna stod som spön i backen. Inget fel i det, men konsekvensen man fick ta var att verksamheten upphörde. Man kan inte låta offentlig verksamhet gå samma väg. För att verksamheten ska fungera under alla omständigheter krävs en personal med en mångfald idéer.

Kopiering ad absurdum

Det är en vanlig uppfattning att privat verksamhet fungerar effektivare än offentlig verksamhet. Följden har blivit att man inom offentlig verksamhet successivt infört regler som
tidigare bara gällt inom den privata sektorn. Ett exempel är "interndebitering" avseende egna tjänster. För drygt femtio år sedan infördes strejkrätt för offentliganställda. Trots att
jag var ett av konfliktombuden inom Lärarnas riksförbund vid lärarstrejken 1989, var jag principiellt emot att strejkrätt införts. Den offentliga sektorns viktigaste uppgift är att driva
samhällets infrastruktur och därmed ge service åt såväl företag som åt allmänheten. En strejk drabbar alltså främst "tredje man", medan motparten faktiskt tjänar på den genom
innehållna löner. Att vi alla är delägare i infrastrukturen och får del av de inbesparade medlen är en obetydlig bonus i jämförelse med allt besvär strejken åstadkommer. En strejk inom den offentliga sektorn blir lätt detsamma som ett stryptag på samhället. Hur långvarig strejken än blir, så riskerar inte verksamheten att bli nedlagd. Ett privat företag kan däremot bli utslaget vid en konflikt och personalen därmed bli friställd. Den offentliga arbetsplatsen finns kvar när konflikten väl är över. De strejkande tar alltså inte samma risker som man måste ta som privatanställd.

Individuell lönesättning

Att lönerna numera ska förhandlas individuellt inom offentlig verksamhet är också något man infört med privat verksamhet som förebild. Den bakomliggande tanken är förstås att
effektivisera. "Lön efter prestation" låter ju som en rimlig devis. Men frågan är bara hur man mäter exempelvis en lärares "prestation". Inom universitets- och högskoleväsendet har måttet blivit lärarens examination. Man bortser helt från att lärare kan frestas att sänka sina kvalitetskrav. Inte nog med att hög examinationsgrad är ett godtagbart argument i
en löneförhandling. Genom välvillig examination kommer läraren förstås också undan med färre omtentamina att rätta. Inför mina egna individuella löneförhandlingar har jag begärt ut lönelistor för mina kolleger. Jag har vid varje sådant tillfälle bemötts med obstruktion och först måst berätta att det faktiskt är fråga om offentliga handlingar. Då jag kommit till löneförhandlingarna har jag ofta haft två arbetsgivarrepresentanter som motparter. En fråga jag brukade få var hur jag kunnat få ut lönelistorna jag medförde. När jag svarade att det var fråga om offentliga handlingar brukade jag bemötas med "Det var inte meningen att du skulle känna till dina kollegers löner!" Själva satt mina motparter med all relevant information och det var alltså meningen att jag skulle vara så oinsatt som möjligt. Ingen jämbördighet mellan parterna, alltså. Förhandlingarna började alltid med en genomgång av mina studenters kursutvärderingar. Jag sade att dessa enligt reglerna enbart var till för att eventuellt utveckla kurserna och inte utgöra underlag för individuella lönepåslag. Men omdömen om mig som "för teoretisk" och "för akademisk" ansågs så allvarliga att de inte kunde förbises. I övrigt var det bara "vad man hört" som tog upp. KTH har devisen "Vetenskap och Konst" i sin logotyp och jag hävdade att en bedömning med rykten som grund knappast kunde stämma in på den devisen. Synpunkterna haglade; när den ene frågade ut mig passade den andre på att fundera ut sin nästa fråga. Jag tilläts inte få någon betänketid. Jag begärde oftast att få slippa mina lönesamtal, men jag blev då kallad till dessa spektakel.

Tanken med individuell lönesättning felaktig

En tanke med individuella löner har varit att lärare med högre individuella påslag skulle bli förebilder för sina kolleger. Men hur skulle så kunna bli fallet om det inte är meningen
att man ska känna till kollegernas löner? En ologiskhet, minst sagt. Inom det svenska skolväsendet har det avsatts statliga medel både för kommunala skolor och friskolor för extra arvoden åt "förstelärare". Vem som utnämnts till denna post och vars undervisning därmed ska vara rättesnöre för kollegerna, känner alla naturligtvis till. Men det är skolans rektor som utser "försteläraren" som antagligen utvalts som den inom kollegiet som har en världsbild som ligger närmast rektors egen. Att utnämningen kan uppfattas som "orättvis" inom kollegiet är inte det största problemet. Det allvarliga är istället den likriktning som uppstår. Lärare med egna goda idéer kan tendera att lägga sin egen professionalism åt sidan och följa sin påbjudna förebild för att istället ligga bättre till inför den kommande löneförhandlingen.

"Ordinarie tjänst"

Inom staten förekom tidigare begreppet "ordinarie tjänst". Tanken bakom denna typ av tjänst var att om en innehavare intog en obekväm ståndpunkt i någon fråga, så skulle
detta på intet sätt kunna äventyra anställningen. Då sådana tjänster förr debatterades i media nämndes uteslutande de "otillbörliga förmåner" de varit förknippade med. Förmodligen bidrog detta ensidiga synsätt till att de ordinarie tjänsterna avvecklades. Att begreppet ordinarie tjänst en gång infördes till samhällets fromma har troligtvis fallit i total glömska och att det på många sätt faktiskt skulle vara till dess gagn att sådana tjänster återinfördes, är nog en fjärran tanke hos de flesta. Man kunde invända att sådana tjänster lätt kan missbrukas, till exempel genom att innehavaren kanske inte ens visar sig på sin arbetsplats. Men en sådan risk är så gott som obefintlig och värd att ta. Det ska förstås bara vara objektivt oförvitliga personer som kan få komma ifråga vid tillsättningarna.

Benämningarna "närande" och "tärande" fullkomligt missvisande

Ofta hör man att privat verksamhet är "närande", medan offentlig verksamhet istället kallas "tärande". Uttryckssättet är vulgärt missvisande. Julglitter produceras antagligen
endast av privata företag. Jag kan inte inse att det kan ha ett större värde än vad till exempel en lärare producerar. Men missuppfattningen har lett så långt att man fått för sig
att offentlig verksamhet blir effektivare om den övergår i privat regi.

Privatiseringar ofta ogenomtänkta

Ett av nationalekonomins fundamenta säger att all verksamhet som kan ge en högre avkastning än "den riskfria räntan" är förknippad med en risk. Sedan att par årtionden tillbaka är det tillåtet att starta friskolor i Sverige. Tanken har varit att kommunerna ska kunna avhända sig en del av skolansvaret till aktörer som förespeglar högre effektivitet, genom att betala ut "skolpengar" för eleverna. När friskolor har startats har ofta kommunerna frikostigt tillhandahållit byggnader och materiel till en billig penning. Detta har förstås inneburit en lyckosam start för friskolorna ifråga. Och visst gick de flesta av dem med vinst också, under flera år. Ser man närmare på hur detta gått till, vilket har gjorts i bland annat några TVreportage, så förstår man bakgrunden. Lärartätheten är lägre, lärarna är ofta sämre utbildade, klasserna är större, skolbibliotek med bibliotekarie kan saknas och man kanske inte har någon egen matsal utan delar ut matkuponger som gäller på McDoland’s, istället för att servera eleverna lunch. Förespeglingen att skolan skulle kunna drivas effektivare än i kommunal regi har alltså inte infriats. Dessutom har numera ett antal friskolor verkligen gått i konkurs. Att
så skulle komma att ske, var egentligen ganska enkelt att förutsäga för den som kände till några av nationalekonomins grunder. Vid en konkurs får kommunen ifråga återta ansvaret för eleverna. Aktörerna har alltså ett förmånligt skyddsnät, genom att kunna avhända sig alla konsekvenser. Men om en kommun har dålig ekonomi kan den inte tvinga någon friskola att ta hand om någon undervisning; det är bara "russinen i kakan" friskolorna vill ta för sig av. Det råder alltså inte någon symmetri. Att begränsa vinstuttaget vid drift av både friskolor och privata vårdinrättningar räcker inte. Om vinst uppstår måste den återinvesteras i verksamheten. Den som köper en vara eller en tjänst kan reklamera densamma om kvaliteten visar sig undermålig. Vanligen får man då en rimlig kompensation. Om leverantören gått i konkurs kan man ställa sina krav till konkursförvaltaren. Men den som utsatts för undermålig skolundervisning får själv ta kostnaden i form av bortkastad ungdomstid, den värdefullaste tiden i livet. Dessutom kan så småningom inträdet på arbetsmarknaden bli försenat. Någon kompensation för detta torde inte vara möjlig att få. Andra problem som uppstått i samband med privatisering är att offentlighetsprincipen samtidigt upphört att gälla. Detsamma beträffande personalens yttrandefrihet. Hur ska arkiven hanteras när en friskola gått i konkurs? Den frågan verkar fortfarande vara obesvarad. Ett exempel på illa genomtänkt privatisering jag själv har erfarenhet av är från KTH i Södertälje. Vaktmästeriet där privatiserades medan jag fortfarande tjänstgjorde där. Tanken var att minska kostnaderna. Där bedrog man sig! En omedelbar följd blev att man inte kunde ringa internt till vaktmästeriet längre. Man måste först ringa till företaget ISS växel. Det gick inte längre att "slinka in" till vaktmästarna för att be om en tjänst. Sådana måste beställas i förväg för att sedan faktureras. En ganska omfattande byråkrati uppstod. All materiel hos vaktmästeriet övergick i ISS ägo. Sådant som var avskrivet fick KTH enligt lagen inte ta betalt för. Så småningom kommer en ny upphandlingsomgång. Vidtalas då en annan aktör, med ny personal, uppstår än en gång en "inkörningsperiod" innan verksamheten åter kommer att fungera någorlunda.

Didaktiker försöker styra

En annan sak jag har häcklat förr är didaktikernas intåg på KTH och då inte bara i Södertälje. Detta har lett till andra vansinnigheter. Till exempel inköptes "mentometerknappar"
och lärarna uppmanades att anpassa undervisningen genom att ställa frågor studenterna kunde besvara med en knapptryckning. Svaren blev anonyma, men på en dataskärm kunde man se hur stor andel som svarat si eller så. Jag fronderade och jag motiverade min vägran: att dela ut mentometrarna och att samla in dem igen skulle ta dyrbar tid, svinn av mentometrar skulle uppstå, de skulle gå sönder vartefter och batterierna skulle ta slut. Jag ville inte heller anpassa min undervisning till ett knapptryckande. Lärare som visade låtsad entusiasm, alltså sådana lärare som befann sig i en beroendeställning i enlighet med inledningen av min artikel, låg förstås bättre till i de kommande löneförhandlingarna. Det dröjde dock inte länge innan mentometrarna förrådsställdes i hopp om att de snarast skulle falla i glömska. Ska man kunna dra lärdom av några erfarenheter, måste dock begångna misstag hållas i minnet.