Välj ämne och tag
Ämne
Språk
Tema
Ämnen
Kom igång!

Tjänstetillsättningar

Språk: Svenska
Publicerad: måndag 3 juli 2017
Redigerad: torsdag 3 augusti 2017
x comments
Samhälle matematik samhälle utbildning
0 844 visningar
Filter
Artikeln har inga översättningar

/Artikeln nedan är publicerad i februarinumret 2017 av Svenska matematikersamfundets medlemsskrift SMS-bulletinen/

Tillsättning av tjänster inom offentliga sektorn ska enligt lagen ske medelst utlysning och den objektivt sett mest kvalificerade bland de sökande ska erbjudas tjänsten. Att det ofta inte går till som sig bör har nyligen uppmärksammats i bla. en artikel i Göteborgsposten, där det hävdas att omkring 90 tjänster vid Göteborgs universitet tillsatts på uppenbart lagvidrigt sätt. Förutom att i smyg rekrytera medarbetare ur egna sociala nätverk förekommer falska utlysningar. Det kan gå till som när de avgångna riksrevisorerna en gång rekryterades, alltså så att man först anställer och därefter publicerar en annons retroaktivt, så att ansökningstiden redan har gått ut vid publiceringen. Ett annat sätt är att annonsera i tid, men där kraven är så snävt formulerade att de egentligen utgör ett signalement på den person man haft i åtanke. Ordspråket säger "Lika barn leka bäst". Det är i själva verket detta som är problemet. Man vill ha medarbetare som tänker i precis "rätt" banor. Detta gör verksamheten likriktad och man avhänder sig möjligheten till korrigering om det spår man följer råkar leda åt ett olyckligt håll. Personer som erhållit sin anställning utan utlysningsförfarande släpar på en hedersskuld och vaktar följaktligen sina tungor. Blir de alldeles för obekväma kan de ju påminnas om hur tjänsten en gång erhållits och man kunde hävda att den plötsligen måste utlysas. 

Ofta är det inte ens tjänsteutövningen man har för ögonen vid tjänstetillsättningar, utan man prioriterar istället helt andra saker, såsom gemensamma fritidsintressen. Det är ju praktiskt att kunna komma överens om bokning av tennisbanan och att organisera sjösättning av sina segelbåtar i arbetsplatsens lunchrum.

Jag har egna erfarenheter av hur tjänstetillsättningar gått till vid Södertörns högskola och vid KTH i Södertälje och Haninge. Jag sökte en gång en tjänst vid KTH i Södertälje. Tjänsten var annonserad i Stockholms stora dagstidningar. Jag hade förvisso tur som fick tjänsten. Annonsens rubrik var nämligen KTH SÖKER TVÅ PROFESSORER. Men i det finstilta längst ned stod bla. att man även sökte en adjunkt i matematik. Detta uppmärksammades naturligtvis inte av särskilt många som, liksom jag, var gymnasielärare.

Efter några år sökte man åter igen en adjunkt i matematik. Den gången framhävdes detta även i rubriken. Naturligtvis blev det många sökande, varav flera hade disputerat. Man hade emellertid en viss person, en gymnasielärare, i åtanke, som dessutom fick tjänsten. En av de disputerade överklagade och vann. Då vidtog man manövern att tillsätta dem bägge på en och samma tjänst! Den som disputerat tilldelades dock mest meningslösa arbetsuppgifter. Hans kompetens utnyttjades aldrig och han var illa sedd i personalrummet. Till sist, efter ett par år, avskedades han pga. bristande arbetsuppgifter. Innan dess fick han bla. sitta i sitt tjänsterum och digitalisera dokument genom att skriva av dem.

Jag hade min huvudsakliga undervisning på KTH:s Basår. Som chefer hade jag två andra gymnasielärare i matematik som var äkta makar. De hade, liksom så gott som alla mina kolleger, erhållit sina tjänster genom social nätverksrekrytering. Mannen hade seglat upp till positionen "avdelningschef" och hans hustru till proprefekt. De var förstås inga matematikvirtuoser. För att behålla auktoriteten över sina underlydande betonades sådant de själva var bäst på, nämligen rena formalia. Tämligen meningslösa formulär skulle fyllas i, korrekt och i tid. Gjorde man "fel" kallades man till upptuktning, ibland av båda makarna samtidigt. Meningen var att man skulle känna sig som ett litet barn som varit ute för länge och missat den angivna hemkomsttiden.

Basårskurserna styckades sönder och organiserades precis som i gymnasieskolan. De båda cheferna var ju gymnasielärare och kunde inte tänka sig någon annan möjlighet. Kurslitteraturen skulle bestå av gymnasieböcker. (Chalmers nyttjade böcker speciellt anpassade till sitt basår, men dessa förkastades på KTH.) Avnämaren av basårsstudenterna var i första hand KTH:s matematikinstitution. Kontakterna med denna rann emellertid raskt ut i sanden. Undervisningen skulle standardiseras och helt bygga på vad som stod i läroböckerna. Det var inte lämpligt för någon lärare att stödja sig på sin egen professionalism och därmed göra några utvikningar. Alla lärares undervisning skulle vara identisk. Många av kollegerna upplevde detta som ett stöd, men jag upplevde det som en tvångströja.

Något år innan min pensionering fick jag informationen att jag skulle få en ny kollega. Samtidigt uppmanades jag att stödja denne "tills han hunnit bli varm i kläderna". Jag frågade vilka meriter vederbörande hade, i förhoppning om att det kunde vara någon med högre examen som kunde inspirera både studenter och kolleger. Men fortsättningen blev häpnadsväckande: Jag fick svaret "Han är god vän med É" och så nämndes namnet på en annan kollega. Jag förtydligade mig genom att säga att jag förstås avsåg akademiska meriter. Då fick jag svaret "Jag vet inte, men du kan ju själv fråga honom när han kommer!"

Han kom och visade sig vara en gymnasielärare. Jag skrev då ett e-brev till all personal vid hela KTH, med kopia till utbildningsministern och även all personal på Chalmers. Jag förklarade att jag vägrade allt samarbete med en person som inte fått sin tjänst på lagstadgat vis. Det uppstod förstås rabalder. En jurist på KTH förklarade att det allvarliga i sammanhanget var min arbetsvägran, som egentligen utgjorde grund för avsked. Jag blev kallad till ett möte med en högre chef från KTH i Stockholm. Jag spelade in samtalet, med tanke på vad som hänt i Uppsala några år tidigare. Det allra första jag fick höra i förhöret var "Varför i helvete måste du skriva till Chalmers om detta?" Jag kunde inte hjälpa att jag föll i skratt, vilket gjorde min motpart än argare. Men jag gick skadeslös ur situationen och fick stanna på min tjänst till min pensionering något år senare.

Inom privat företagsamhet finns det inget hinder för att anställa vänner och bekanta. Där finns emellertid kontrollfunktioner, såsom bokslut, orderingång och eventuella reklamationer, som vittnar om effektiviteten. I värsta fall blir det konkurs. Inom offentlig verksamhet är det emellertid annorlunda. Konkurs är definitivt inget alternativ. Man har dock försökt ta efter den privata sektorn på olika sätt, bla. genom att använda "genomströmning" som ett effektivitetsmått. Om detta har det debatterats en hel del i media på sista tiden, där historieprofessor Dick Harrisson i Lund varit en av dem som hörts mest i debatten. Min erfarenhet av begreppet är att det ingalunda fungerar som ett effektivitetsmått, alltså precis vad Harrisson också hävdar. Finns det tex. alls någon student som skulle reklamera en välvilligt rättad tentamensskrivning?

Jag har vissa idéer om hur de problem jag beskrivit ovan borde åtgärdas.

  • Tjänster som tillsatts utan utlysning bör utlysas på nytt. Tjänsteinnehavarna får naturligtvis gärna vara medsökande.
  • Alla lediga tjänster ska ovillkorligen utlysas.
  • Alla lediga tjänster ska beskrivas sakligt med adekvata krav på den sökande.
  • De sökande till en ledig tjänst ska rangordnas av sakkunniga; helst utomstående sådana. Så bör vara fallet även för "lägre" tjänster, såsom adjunktstjänster.

På så vis kommer en mångfald idéer att ohämmat kunna diskuteras bland chefer och kolleger. Verksamheten kommer inte att bli bunden till ett visst spår, som kanske leder åt ett olyckligt håll. Det är egentligen bara fråga om att genast börja tillämpa gällande lagar och förordningar.

//Anm. Jag har inte angivit namnen på de chefer och kolleger jag åsyftar i artikeln. Den som vill kan få mina påståenden verifierade genom att vända sig till mig på adressen arneso@kth.se.


0 844 visningar
Artikeln har inga översättningar