Arne Söderqvist om Skolan

De år då människan är naturligt nyfiken och känner upptäckarglädje är ofta förbi under högstadie- och gymnasietiden. Då visar det sig om de dyrbara barndomsåren tillvaratagits eller ej. Det är då de grundläggande referensramarna behövs för att nya kunskaper ska gå att infoga i ett bekant sammanhang.

När vi debatterar jämställdhet i detta land, kommer diskussionen raskt in på frågan om kvinnors och mäns möjligheter eller om löneskillnader mellan olika grupper på arbetsmarknaden. Den mer abstrakta aspekten, den om skillnader i livskvalitet, lämnas så gott som alltid därhän. Sådana skillnader har ofta grundlagts i tidig ålder och är därmed svåra att utjämna.

Barndomen är den dyrbaraste tiden i livet; det är under barndomen resten av livet blir utstakat. Barn roas av att lära sig "meningslösa" saker. Barn har ingen nyttoaspekt då de lär sig tala, lär sig ramsor som "måndag, tisdag, onsdag, ..." eller ens då de lär sig läsa, skriva och räkna i skolan. Vid litet högre ålder har barn därmed en referensram att fylla ut med nya saker och kan också börja uppfatta en struktur hos alltsammans, såsom att sju dagar bildar en vecka. Referensramarna vidgas successivt och med vidgade referensramar ökar också förmågan att ta för sig av det kulturutbud som står envar till förfogande. På så sätt kan livet te sig intressant och meningsfullt.

Medvetna föräldrar med resurser, främst i form av tid, ägnar sig åt lek, sång och högläsning tillsammans med sina barn. Tid är dessvärre en bristvara i dagens jäktade samhälle och det är vanligt att barnen får tillbringa mycken tid framför familjens TV-apparat eller dator medan föräldrarna, helst ostörda, ägnar sig åt nödvändiga bestyr i hemmet. Barnen blir därmed utlämnade till vad media består dem med. En kollega till mig berättade en gång att de allra första orden hans yngste son yttrade var ”Livet har sina goda stunder!”, alltså en reklamslogan för McDonald’s som upprepades åtskilliga gånger i TV:s reklamkanaler. Så blev det, trots att kollegan med hustru måste sägas vara mycket medvetna föräldrar. Det inträffade belyser snarare den stora genomslagskraft TV-mediet har.

Att TV verkligen har stor genomslagskraft och att många barn är okritiskt utlämnade till mediets program och kommersiella budskap har för länge sedan uppmärksammats i USA. För att åstadkomma en motvikt till alla reklamfinansierade program producerades där, med stöd av federala medel, TV-serien ”Sesame Street” avsedd för de yngsta barnen. Syftet var att försöka ge barnen en god referensram redan vid mycket unga år. I den fria företagsamhetens förlovade land strävade man efter att göra serien så intressant och lockande att barnen självmant föredrog denna och valde bort andra alternativ. Det var alltså fråga om konkurrens i ordets bästa bemärkelse. Den svenska serien ”Fem myror är fler än fyra elefanter” har producerats med samma målsättning och har haft just ”Sesame Street” som förebild. Dessvärre var det fråga om en engångssatsning; ingen kanal har gjort någon motsvarande produktion under det senaste kvartsseklet. TV-kanalerna tycks numera tävla om tittarnas gunst genom att sända alltmer meningslösa tävlingar och såpoperor. Konkurrensen är helt satt ur spel, i varje fall när det gäller att producera program med budskap värda att lägga på minnet.

I Sverige försöker vi skydda barnen mot så många faror som möjligt. Det har tom. diskuterats om cykling utan hjälm skulle förbjudas. Jag bodde en gång på ett hotell i norra Thailand. Rummet var av hygglig klass, med bla. balkong, vilket jag uppskattade. Jag fann att på balkongen hängde det ett antal koppartrådar, som jag först uppfattade som tvättlinor. Jag såg sedan att koppartrådarna, som var helt inom räckhåll även för barn, var fästade i porslinsknoppar. Min farhåga om att det var fråga om spänningförande elledningar bekräftades. Så vill vi inte ha det i Sverige. Vi rankar såväl trafiksäkerhet som elsäkerhet mycket högt i vårt land. Men, av någon anledning tycks vi också vilja skydda svenska barn från matematik; moment som bara för några år sedan ingick i grundskolekursen har numera hänförts till gymnasiet och mycket som utgått ur gymnasiekursen måste tränas under ”repetitionskurser” och ”introduktionskurser” för teknologer som påbörjat sina ingenjörs- och civilingenjörsutbildningar.

Detta faktum är tämligen obegripligt. Antagligen har man aningslöst velat göra tillvaron så bekväm och kravlös som möjligt för barn och ungdomar. Vad man därmed missat är de år då människan är som mest formbar och finner sina intressen. Det är ytterst sällsynt att någon i de övre tonåren börjar intressera sig för helt nya saker. I varje fall kan ju ingen bli intresserad av sådant man inte vet om eller ens har hört talas om. Tyvärr saknar skolan numera värdiga företrädare för matematiken (och antagligen även andra ämnen). Vad matematik egentligen är, är förstås inte lätt att säga, men inom skolväsendet finns numera ytterst få lärare som ens kan ge en antydan. Istället för att erkänna sina misstag får man nu, från ansvarigt håll, höra att matematiken egentligen alltid har varit överskattad och att tom. blivande civilingenjörer tvingas lära sig onödigt mycket matematik.

Förvisso anser många skolelever att matematik är ett ”tråkigt” ämne. För att försöka ändra på denna inställning har det utfärdats direktiv om att matematikens nyttoaspekter ska belysas i skolundervisningen. Tyvärr räcker inte ens gymnasiematematiken särskilt långt när det gäller att lösa vardagliga problem som inte kunde lösas utan matematik. Det är ingen mening med att formalisera sysslor man vanligtvis utför rutinmässigt. Vardagen kan dock ibland beskrivas med matematik med syftet att sedan generalisera, men då är det nästan alltid fråga om matematik på i varje fall akademisk grundnivå.

De år då människan är naturligt nyfiken och känner upptäckarglädje är ofta förbi under högstadie- och gymnasietiden. Då visar det sig om de dyrbara barndomsåren tillvaratagits eller ej. Det är då de grundläggande referensramarna behövs för att nya kunskaper ska gå att infoga i ett bekant sammanhang. Antag att en teknolog fick i uppgift att lära in följande bokstavsföljd, där bokstäverna inte är uppställda i bokstavsordning.

KUNGLIGA TEKNISKA HÖGSKOLAN

Antag vidare, att någon anser att bokstavsföljden var alldeles för lång och av välvilja gör den kortare.

KNLGA TENSA HÖSKL

Man ser omedelbart att det vore fråga om en björntjänst. Just att den första bokstavsraden bildar ett välkänt begrepp, ett sammanhang, underlättar inlärningen väsentligt. Jag tror att det är sådan missriktad välvilja som ligger bakom det faktum att många elever känner ovilja mot matematik. Studierna på KTH är med nödvändighet forcerade och de kanske måste fortsätta att vara så. Men förvisso kunde man stanna upp ibland för att belysa olika matematiska sammanhang. Jag har själv haft en matematiklärare under mina akademiska studier som gjorde sig denna möda och det var mycket uppskattat!

John F. Kennedy tillfrågades under presidentvalskampanjen i USA 1960 varför han försökte få nationens högsta ämbete när han redan hade pengar nog för en bekymmersfri tillvaro under resten av sitt liv. Kennedys svar var att det hårdaste arbete som finns är att försöka få tillvaron att te sig meningsfull när man inte har något att göra. Tyvärr ser man alltför mycket av håglöshet och apati hos många unga i dagens samhälle. Antagligen är det den sortens arbete som Kennedy avsåg som man försöker utföra. Med en bättre start i livet, där den naturliga nyfikenheten och upptäckarglädjen hos barn tillvaratas och där referensramarna successivt utvidgas behövde det inte vara så. Man kunde med fördel utnyttja de media som har stor genomslagskraft på bästa sätt och det vill dessutom till att skolan förmår fortsätta att ge stimulans, så att inga intressen svalnar. Ämneskunniga lärare är en förutsättning. Inställningen att ”framgångsrika elever alltid kommer att klara sig” måste överges. För fortsatt framgång krävs stimulans. I annat fall riskerar den att bytas mot just håglöshet och apati.

2010-04-13